Tuff vardag för Aramis – som vill växa

Fäktklubben Aramis har lidit svårt av pandemin och tappade 75 procent av sina medlemmar på kort tid.

Nu försöker klubben bygga upp sin verksamhet igen, men administrativt arbete tar onödig energi, menar ordförande säger Åsa Andersson.

I början av 2019 fanns det ett 50-tal aktiva fäktare i Aramis. Efter pandemin fanns ett drygt tiotal kvar, därefter har klubben växt sig större igen - utan att vara i närheten av tidigare nivå.

En stor anledning till det, menar Åsa, är att det inte arrangerats några tävlingar. 

Kvar i klubben är dock två landslagsfäktare. Jordanis Papadopoulos och Viggo Mogensen. Två herrar som drivs av sin passion för sporten, tävlar på högsta nationella nivå - och dessutom fungerar som tränare i klubben.

Just ledar– och tränarfrågan är speciell i fäktklubbar,

– Fäktningen har i bästa fall universitetsutbildade fäktmästar. Vi har en sådan, en herre som närmar sig pension. Annars är det Jordanis som leder träningen med de äldre. Flera klubbar har problem med att inte finns fäktmästare, i vissa fall surar föräldrar till de aktiva till och byter klubb…

– På landslagsnivå bör man ha en välutbildad tränare, men för barn och ungdomar är det viktigare att fäkta och ha kul med en normalt utbildad tränare

En ny tränarutbildning från Svenska Fäktningsförbundet sjösattes för tre år sedan. Ett förbund där Åsa Andersson sitter i styrelsen och är aktiv.

Vad har tappet av medlemmar de senaste åren betytt för Aramis?

– Ekonomiska konsekvenser först och främst, vi är en klubb som arrangerat stora mästerskap. Men allt handlar inte om ekonomi. När klubben blir mindre blir det svårare att hitta ideell kraft till arrangemangen. Under JSM i mars var vi några få som fick göra allt. Då försvinner glädjen och därför är det tungt just nu.

Vad finns det att göra?

– Kavla upp ärmarna och kämpa, säger Åsa och skrattar.

– Det är vid tävlingar vi kan synas och genom att synas massmedialt skapar vi ett intresse. Samtidigt hade jag önskat att vi kunde göra mer. Genom stöd från förbundet hade vi kunnat göra insatser i skolor och i områden i staden där färre barn är aktiva i föreningslivet. Men det kräver ideell arbetskraft och det är en bristvara.

Aramis Cup brukar arrangeras varje höst.

– Frågan är om vi orkar arrangera det i år. Det står och faller på ideella krafter.

Aramis har en stolt historia med stora sportsliga framgångar

– Vi tillhör dem som alltid haft medlemmar på landslagsnivå och är därför alltid aktuella för landslagsuttagningar, trots förutsättningarna. Det har att göra med vi har stark själ och en tydlig identitet. Den vill vi bygga vidare och utveckla.

Hur då?

– Vi har ganska många barn inom autismspektrat här, berättar Åsa.

– Vi har aktiva medlemmar inom högpresterande autism. För dem är fäktningen tilltalande för det är väldigt tydligt vad som är rätt eller fel. Vad man får göra och inte får göra. Det innebär att sporten är tillgänglig. Fäktning är ingen lagsport där man måste anpassa sig efter andra. Man har reglerna att förhålla sig till. 

Hur trivs ni i lokalerna och hur fungerar samarbetet med Helsingborgs Stad?

– Vi har varit 30 år i lokalerna på idrottens Hus och trivs bra. Det är lite bus dagtid där lokalen kan få sig ett par märken men vi trivs,

Däremot, säger Åsa med sammanbiten blick…

– Vi har haft stora problem med bokningssystemet R Book. Att över huvud taget kunna bli beviljad att söka bidrag är en process. Alla dokument som krånglade innan vi kom in i systemet ordentligt passerade kommunen i fem vändor. Det var oerhört tidsödande och destruktivt för verksamheten.

– Sedan kan man ifrågasätta R Books tydlighet. Det borde vara betydligt enklare att hantera bokningar och få rådgivning när man ber om den. 

– För fem år sedan var samarbetet med Fritid och organisationerna i staden perfekt. Det fungerade och man fick hjälp. Nu känner man sig mest vägen när någonting inte fungerar. Nu känns allt väldigt osäkert; årsmötet blev försenat och det tog till juli innan vi blev godkända som förening. Det går väldigt mycket tid för att hantera det här med hyresbidrag och annat – tid vi hellre lagt på att utveckla föreningen och arbeta med exempelvis träning och rekrytering.

HISO består av cirka 100 medlemsföreningar i Helsingborg.

Just nu pågår ett arbete med att besöka dem och deras verksamhet för att få bättre relationer med människorna i föreningarna samt att sätta sig in i de problem och möjligheter som finns.

I de fall som det är lämpligt inleds även en dialog med representanter för Helsingborgs stad.